Konstruktionen är ett tunt stålskal som omsluter byggnadens två huvudfunktioner; en panncentral för fjärrvärmeproduktion och en lagringsdel för energiråvaran flis. Panncentralens högteknologi avskärmas och ”hemlighålls” med en vägg av spontade plankor, ytbehandlad med svart slamfärg. En svart låda. Endast röken från skorstenen avslöjar vad som sker där inne. Lagringsdelen är däremot helt öppen och exponerar råvaran som det dynamiska och organiska innehållet i kontrast till byggnadens statiska ram. Förankringen i marken är en betongplatta som sträcker sig ett par meter utanför byggnadens väggar. Kraftiga betongplintar på plattan är fundament för stålpelarna. Skalkonstruktionens pelare och gallerdurk är obehandlat stål som ger en roströd färg och stofflig verkan. Byggnadens transparens medför också att upplevelsen av fasaden förändras med rörelse och distans. I landskapsrummet kan byggnaden kännas lätt och svävande. Pelarraderna samspelar med närliggande allé.
Lantbrukets byggnader har en arkitektonisk potential som tyvärr länge legat i träda. Man behöver inte göra en särskilt lång resa genom det svenska landskapet för att drabbas av denna insikt. Biobränsleanläggningen till Trolleholms gods är ett glädjande undantag från denna regel. Med grafisk skärpa och påfallande lätthet fånger ett rostande stålnät mellan rytmiskt placerade stålpelare in såväl den svarta slamfärgsmålade förbränningsdelens processbyggnad som den öppet exponerade råvaran under sitt skyddande skal, och bildare en arkitektonisk helhet av något som annars hade blivit en låda med skorsten bredvid en hög med flis. Svårare än så behöver det inte vara.